Om Västergarn

Västergarns samhälle ligger nära den flacka kusten i ett öppet odlingslandskap med betesmarker runtom.

Norr om samhället ligger Paviken, en före detta havsvik, nu en slättsjö med frodig strandvegetation, känd för sitt rika fågelliv.

Väster om Paviken är landskapet öppet med betesmarker ner mot kusten medan östra sidan har delvis tät skog med inslag av ljusare partier.

Västergarns utholme är en flack ö täckt av grus avsatt i markanta strandvallar. Ön som är välbetad av får är glest bevuxen med enbuskar.

Sex olika objekt med naturlig betesmark ingår i området. Åtta hektar av dessa utgörs av havsstrandäng.

Flertalet objekt saknar eller har svag hävd.

Västergarns utholme

Västergarns utholme betades av får till och med säsongen 1990. Under 1992 har betesdriften återupptagits öster om Paviken.

En stor del av området låg under tidig forntid under vatten.

Under stenåldern ingick området ingick i resursområdet för bosättningar i Toftaområdet.

Från bronsålder finns ett enstakamröse och en förmodad skeppssättning längs den dåtida kusten.

I områdets nordöstra del, i anslutning till Idån och Vikmyr, ligger två fornborgar intill varandra, troligen härstammande från järnålder.

Under vikingatid fanns vid Idåns utlopp i Paviken en hamnanläggning med tillhörande boplatsområde och gravfält. Runt Paviken som då var en havsvik, finns i dag flera områden med höga fosfatvärden, vilket kan indikera före detta boplatsområden.

Kronholmen var då avskild från det övriga landet genom ett sund, på ömse sidor försett med stenvallar. I anslutning till hamnanläggningen och inseglingen till Paviken har funnits pålspärrar och bryggor. På Kronholmen intill inseglingsrännan finns spår efter en befästning eller skans kallad Troesborg.

I anslutning till inseglingsrännan uppfördes Västergarnsvallen, en l km lång halvcirkelformad vall, ca 3 m hög och 3 m bred av sten och jord. Endast få spår av bosättning har hittats innanför vallen.

Som skydd för hamnen och handeln uppfördes under 1100-talet en kastal innanför vallen.

Intill byggdes den första kyrkan i romansk stil, använd fram till 1500-talet, då den förstördes av eld. När den nya, nuvarande kyrkan, i gotisk stil uppfördes, hann man bara fullborda koret innan sämre tider stoppade byggandet.

Vid 1600-talets mitt fanns i den del av området som tillhör Västergarns socken endast skattehemmanet Ammor med 27 tunnland åker och 21 mansslätt äng.

Därtill fanns ett tiotal tomter, de flesta bebodda med tillhörande åker och mansslätt äng. Sju av tomterna låg innanför Västergarnsvallen.

Till Eskelhems socken hörde skattehemmanet Valve och kronohemmanet Sigvards med 12 respektive 20 tunnland åker och fem respektive 32 mansslätt äng.

Till kronan hörde också Kronholmen, kallad Landholmen, som brukades för kronans behov, och Utholmen, som arrenderades ut.

Skattläggningskartan från 1701 visar på små åkrar koncentrerade omkring gårdarna eller spridda i intilliggande ängs- eller hagmarker. Ängs- och hagmarken, som var förhållandevis liten, upptog ungefär lika stora arealer. I norr och öster fanns stora myrområden.

Bebyggelselägena är i dag desamma liksom vägnätet Däremot brukas endast ett fåtal av åkrarna från 1700-talet.

Genom laga skiftet på 1800-talet kom en stor del av ängsmarken och en del hagmark att omvandlas till åker. En stor del av Kronholmen odlades upp. Nybebyggelse tillkom i anslutning till samhället.

Efter 1930-talet har en hel del åkermark återgått till bete samtidigt som ny åkermark tillkommit genom utdikning av myrarna i öster. Inom Västergarnsvallen odlas i dag endast den norra delen. Viss åkermark söder om Paviken har bebyggts med sommarstugor.

Den nuvarande hamnen omnämns redan i början av 1200-talet Den har brukats in i våra dagar men har förlorat mycket av sin betydelse. Förr fungerade hamnen som mottagningsstation för post från fastlandet.

Vid Idåns mynning har långt in i modern tid bedrivits idfiske. En fångstanordning med nio vattenfåror har byggts, åtskiljda av stenkistor. Dessa är ännu välbevarade liksom en stenvalvsbro i närheten.

I Västergarn liksom i angränsande socknar har trähustraditionen varit stark. Här finns trähus från 1700- till 1900-tal, bland annat flera numera inpanelade bulhus, det vill säga hus i skiftesverksteknik.

Stelor har en gårdmiljö med en stor stenbyggnad, tidigare pensionat, med träladugård från sekelskiftet och reveterad bulflygel. Vid Snauvalds finns en välbevarad gårdsmiljö med en tidig 1800-tals parstuga obetydligt förändrad med mansardtak. Vid

Lauritse står ett av öns äldsta bulhus med prismatiska bulor, en enkelstuga med gavelingång, flyttad från Väte, bulbod från 1600-talet och visthusbod med två bular per vägg.