Recension: Tidstjuven

Årets julkalender i SVT är ett historiskt äventyr som till stora delar är inspelat på Gotland. Alma Tibell från projektet Unga kritiker var på förhandsvisningen i Visby.

Julstämningen kom tidigt i år, när det bjöds på förhandsvisning av årets julkalender Tidstjuven på Folkets Bio Betty i Visby. Publiken strömmade in från Adelsgatan där det bjöds på glögg, pepparkakor och mingel. På plats fanns även tv-produktionens regissör, producent, huvudrollsinnehavare och ett stort antal lokala statister.

Julkalendern är till stor del inspelad på Gotland, vilket passar utmärkt för de tidsresor som serien bygger på. Stolt samproducent är Gotlands Filmfond, vars namn syns redan i introt.

I Tidstjuven får vi möta Clint Östskog som är elva år gammal och hatar julen. På julafton för fem år sedan försvann hans pappa spårlöst när han gick ut för att köpa tidningen, och sedan dess har Clint förbjudit all julstämning hemma och ägnat sig åt att försöka hitta sin far. En återkommande visuell effekt är de kraftiga ljusblixtar som bara Clint verkar märka – en tidig signal om att tiden inte riktigt beter sig som den borde. När en mystisk man plötsligt dyker upp och lämnar ett märkligt objekt i Clints rum ställs allt på sin spets.

Under frågestunden efter visningen berättade regissören och manusförfattaren Carl Åstrand att idén föddes när han föreställde sig själv som elvaåring, sjuk hemma i sängen. Vad skulle hända om Gustav Vasa plötsligt rusade in i rummet?

Åstrands koncept är välanvänt inom barnproduktioner, men fungerar fortfarande. Kanske är det just krockarna mellan samtid och dåtid som gör historiska figurer så effektiva i barnberättelser – de skapar både humor och en möjlighet till lärande, något Tidstjuven utnyttjar skickligt. Dessutom bakar Åstrand in humoristiska referenser i sin produktion, du kanske redan nu har noterat någon?

Under frågestunden betonade Åstrand hur viktigt det är att välja rätt skådespelare, och här har han verkligen lyckats. Huvudrollsinnehavaren Gusten Wickberg är för sin ålder redan erfaren, med roller inom både teater, kortfilm och tv-serien Koka Björn. Hans spel är teatraliskt på ett sätt som passar Clint, det är energiskt, intensivt och fullt av nyanser. Tillsammans med Blanca Eliasson, som spelar systern Vida, bildar han ett syskonpar som är lätt att relatera till och som bär flera av seriens viktigaste scener.

Andra skådespelarinsatser bidrar med välbehövlig humor: Maja Rung som mamma Moa, Simon J. Berger som Bildsköne Bengtsson och Andreas Rothlin Svensson som Gustav Vasa. Simon J. Berger berättade på visningen att han brukar tänka på sina karaktärer som skulpturer för att förstå dem, och att Bildsköne Bengtsson fick drag av klassiska manliga divor, något som märks tydligt och är mycket underhållande. Andreas Rothlin Svensson beskrev sin Gustav Vasa som ”lite schizofren”, ett ordval man kan ifrågasätta, men hans spel fångar den splittrade energi han syftade på, och resultatet är både humoristiskt och minnesvärt.

Åstrand hyllas av sina skådespelare, och det märks i produktionen. Samarbetet bakom kameran känns varmt, och samspelet mellan skådespelarna är genomgående naturligt och levande.

Om jag ska önska något är det att serien hade kunnat utnyttja Visbys historiska miljöer ännu mer och visa fler gotländska landmärken. Men skratten i salongen från både barn och vuxna – inklusive mig själv – talade sitt tydliga språk.

Kort och gott vill jag säga att hela ön bör se Tidstjuven i advent. Serien är charmig, rolig och värmande, och lyckas kombinera historia och julmagi på ett sätt som engagerar både stora och små.

Text: Alma Tibell, 17 år, 2025-11-28