4.2 Riksintresse enligt 4 kap MB

ÖP 2040 om kap 4 och nationallandskapet

I 4 kap miljöbalken, MB, finns de särskilda hushållningsbestämmelserna, d.v.s. hushållning med mark-­ och vattenområden. Dessa omfattar ett stort antal, och till arealen stora markområden, som i sin helhet är av riksintresse med hänsyn till sina höga natur- och kulturvärden. Hushållningsbestämmelserna gäller Öland, Gotland, norra Bohusläns kust, ett flertal andra attraktiva kuststräckor, de stora sjöarna, de outbyggda älvarna och delar av fjällvärlden (4 kap 1§ och 2§ MB). Dessa ”nationallandskap” är exempel på exklusiva områden som nämns vid namn i själva lagtexten.

I beskrivningen av Riksintresset enligt 4 kap 2 § MB tecknas grunderna för nationallandskapet Gotland som en enda av sitt slag sammansatt helhet av havet, berg­ grunden, stranden, ljuset, naturen, historien, jordbruket, bebyggelsen, levande landsbygd, Visby och gotlänningarna själva. Gotland berörs i helhet av riksintresse inom hushållsbestämmelser natura 2000­-områden, turism och det rörliga friluftslivet. Hela Gotland är av riksintresse med hänsyn till natur-, kulturvärdena och det rörliga friluftslivet, men utmed kusten och på Fårö, Östergarnslandet och Storsudret blir skyddsintressena starkare (4 kap 4§ MB).

Bakgrund

För de områden som pekas ut direkt i fjärde kapitlet har det inte funnits en motsvarande redovisning av riksintressets värden som i tredje kapitlet. Redan då lagen kom till uppfattades detta som en brist. Det förutsattes att exploatering skulle föregås av fördjupade över­siktsplaner eller detaljplaner, vilket hade möjliggjort en närmare beskrivning av de specifika värdena på platsen samt en bättre överblick av den eventuella påverkan. På Gotland har det varit utmanande att tillgodose riksintresset. Dels är det otydligt vilka konkreta värden som ska skyddas och dels är det problematiskt att förstå hur riksintresset påverkas i sin helhet. En övervägande del av bebyggelsen tillkommer genom förhandsbesked, vilket innebär att gränsen för påtaglig skada är svår att bedöma. Det är respektive kommuns ansvar att ta fram en redovisning av riksintresset i samband med den översiktliga planeringen.

Miljöbalkens föregångare, naturresurslagen, tillkom under det expansiva 1960-talet då kärnkraftverk, massaindustrier, varv, raffinaderier mm etableras på allt fler ställen. Trenden bar enbart uppåt. I de mer storvulna visionerna skulle kusterna kantas av tung industri. Samtidigt tog fritidsbebyggelse allt mer strandnära mark i anspråk. Det fanns ett påtagligt hot mot naturlandskap som var viktiga för djur och växter. Åkermark och kulturlandskap naggades i kanten då tätorter och fritidshus tog allt mer plats. Behovet att skydda vissa områden var tydligt och den fysiska riksplaneringen i Sverige syftade till att kartlägga landets naturresurser och fungera som underlag för mark-­ och vattenanvändning.

När det gäller utpekade områden i 4 kap MB är det till stor del estetiska och kulturhistoriska värden och allmänhetens möjlighet till naturupplevelser, upplevelser av landskapet som ligger i fokus. Vid skadebedömningen måste ses till vad som är en lämplig utveckling inom ett större område och inte enbart hur den aktuella åtgärden påverkar den närmaste omgivningen. För att bedöma hur den aktuella exploateringen och processer påverkar de samlade värdena krävs aktuella kunskapsunderlag och utvärderingar behöver genomföras med en viss regelbundenhet. Den sammantagna bebyggelseutvecklingen mellan åren 2010-­2020 visar att de allra flesta fritidshus (ca 570 st) lokaliserats till dessa områden, vilket utan en medveten strategi riskerar att påtagligt skada riksintresset.

Historiskt sett förlades bebyggelsen mycket medvetet där de bästa förutsättningarna fanns, d.v.s. i anslutning till befintliga vägar, i anslutning till åkermark, där det fanns tillgång till vatten och med hänsyn till klimat och vindriktning. Bebyggelse lokaliserades i stor sett aldrig i utmark, längs kusten eller på jordbruksmark. Under laga skiftet flyttades vissa gårdar ut för att placeras närmare den mark som brukades, men många gårdar som etablerats under järnåldern ligger fortfarande kvar på samma plats. Åkrar slogs ihop, myrmark dikades ut och raka vägar drogs genom landskapet. När järnvägen kom förlades många hus längs spåret och nya tätbebyggda knyt­punkter skapades. Under 1900-­talet etablerades turismen på ön, fritidshus uppfördes framförallt i kustzonen och många gånger utan något naturligt sammanhang. De enstaka och utspridda fritidshusen satte ramarna för den fortsatta utvecklingen. De har möjliggjort kompletteringar som i vissa fall inneburit fragmentering av land­ skapet. En fortsatt spridning av bebyggelsen riskerar att begränsa människors möjlighet till ostörda natur- och kulturupplevelser och påverkar landskapets karaktär. De sammanhängande, oexploaterade mellanrummen och stråken mellan bebyggelsen är en förutsättning för det rörliga friluftslivet.

För de utpekade områdena i lagen (4 kap 1§ MB) har avvägningen mellan olika intressen redan gjorts till för­mån för natur­- och kulturvärdena. Lagen ska inte utgöra hinder för utvecklingen av befintliga tätorter eller av det lokala näringslivet eller för utförandet av anläggningar som behövs för totalförsvaret. Om det finns sär­skilda skäl utgör bestämmelserna inte heller hinder för anläggningar för utvinning av sådana fyndigheter av ämnen eller material som avses i 3 kap. 7 § andra stycket. Lag (2001:437). Förutom dessa undantag, är det alltså inte möjligt att medge påtaglig skada på något riksintresse enligt fjärde kapitlet, till exempel för att tillgodose ett riksintresse enligt tredje kapitlet.