Tiden, Döden, Tågen

Följ med Maxime Moutou Wikenfors, deltagare i projektet Unga kritiker, under 24 timmar på ett Ukrainskt nattåg – i Tule.

Klockan 13.00 avgår Gotlandståget från Hesselby station i Dalhem, med slutdestination Roma. Min resa tar dock slut redan i Tule, där en ny upplevelse väntar. I det gamla stationshuset har konstnären Katya Buchatska iscensatt en ukrainsk liggvagn, där jag nu ska spendera de kommande 24 timmarna med tre främlingar.

Som del av grupputställningen I DIN TID (ett samarbete mellan Konstfrämjandet Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. och Gotlands konstmuseum Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.) har Buchatska återskapat upplevelsen av att färdas genom ådrorna som ger liv till hennes hemland Ukraina. Tågen har varit en kulturell och social kärna genom landets historia. Från dess roll som export- och importmedel under sovjettiden, till när den 1918 under politiskt fragila tider fick agerade som huvudkontor för landets ledare, till dagsläget där avstängda luftvägar har lett till att tågen blivit primärt transportmedel för att föra civila från krigszoner, och soldater till fronterna.

Resan genom landet tog tidigare 26 timmar, men på grund av den ryska ockupationen i östra Ukraina är den nu endast omkring 17. I och med detta blir Night Stay något av ett historieverk – en påminnelse om vad som en gång var. I detta perspektiv förstår jag verkets syfte och värde här på Gotland. Den ukrainska tågvagnen parkerad längs med Gotlands historiska järnväg är till synes anakronistisk. Ett stationshus dekorerat i svensk 1940-talsstil, omtolkat som en östeuropeisk tågkupé. Men i mötet mellan dessa skilda världar syns trådarna som binder samman de gotländska och ukrainska spåren. Båda har fallit offer för tiden och döden. När vagnarna förs fram längs sina respektive sträckor är det med tyngden av världshistorien som last.

Jag, Katya, Kristina och Tesla förblev inte främlingar för varandra länge. I det temporära mötet där tiden är skör och räknad, där vårt delade rum ständigt färdas mot ändhållplatsen, och där ingen mer än skogen håller oss sällskap, sänks snabbt våra sociala barriärer. Det dröjde inte länge innan vi samtalade om känslor, rädslor, krig och det okända. Ett outtalat socialt kontrakt slöts, och vi fann en ömsesidig tillit som för en utomstående hade kunnat likna den av ett skara barndomsvänner som delat med varandra sedan sina första steg.

I detta fick jag se ett ytterligare värde i konstverket. Under ett dygn fick jag inta en främmande roll som passagerare i ett möte mellan kulturer. Genom att äta, sova, konversera och vänta på samma sätt som Ukrainas folk gjort i över hundrafemtio år, har jag fått ta del av en viktig social rit som just nu hotas. Night Stay är ett viktigt konstverk som berättar en utrotningshotad historia och öppnar gränser i en samtid som alltmer drivs mot isolering.

Text: Maxime Moutou Wikenfors
Foto: Moa Candil