De vinner Världsarvsdagens foto- och skrivtävling 2024

Hjärtat slår hårt, benen känns som spaghetti och jag orkar inte mer. Jag springer in bland gränder med röda vissna rosor hängandes på fasaden mot kalla fönster. Det känns som att lungorna ska explodera och jag skyndar in i en del av muren, den som skulle skydda människor på medeltiden från danskarna, men nu är den bara ett hot. En bomb hördes en bit ifrån och jag kastar mig ner på den smutsiga marken. Jag kan känna andetagen bulta högt i huvudet. Tjutet från larmen blir högre, jag skulle precis ta mig upp när det hördes springande steg. Rösterna var inte på svenska.

Pulsen ökade och jag försökte resa mig upp när en brutal smärta steg från vänstra foten och fick mig nästan att skrika. Snabbt såg jag mig omkring och kravlade fram mot en röd bil och tog mig upp andfådd. Personen som tittade tillbaka i bilfönstret hade trassligt hår i en hög hästsvans, en T-shirt som en gång i tiden varit vit, ansiktet var smutsigt och ögonen rädda, på höger kind rann en strimma blod, en 14 år tjej som var livrädd.

Min familj är borta och vännerna har flytt, allt är ryssarnas fel. Innan mamma försvann lämnade hon ett meddelande, att ta mig till Domkyrkan för där finns ett säkert skyddsrum. Jag drar bort remsor från tröjan och sätter fast dem som stöd på foten med hjälp av hårsnodden och fortsätter haltande framåt.

En bit fram på vägen sitter ett barn med händerna för ansiktet, flickan ser ut att vara ungefär sju år. När jag kommer närmare ser jag att en hund ligger bredvid henne. Det är en rottweiler och den ligger plågat ner, ut ifrån ett sår på sidan färgas den bruna pälsen röd och jag inser vad som har hänt. Jag sätter mig bredvid tjejen och lägger en arm runt henne.

– Vad heter du? frågar jag försiktigt.

– Olivia, snyftar tjejen.

Över oss flyger stora krigsplan och vi duckar reflexmässigt.

– Kom Olivia, vi går och tar skydd, säger jag och tar hennes hand, den är smutsig och kall.

En stund senare behövde vi lämna hunden själv, den var svårt skadad och somnade in. Olivia berättar att hennes föräldrar jobbar inom militären och försvarar Gotland mot Putin men de hann aldrig hämta henne. När vi nästan är framme och rundar krönet kommer två militärer och jag drar Olivia snabbt bakåt, men personerna hade Sveriges flagga så vi pustade ut. De visade oss vägen till ett närmre skyddsrum på andra sidan gatan.

Vad skönt, äntligen i säkerhet! När vi kommer fram visade det sig att de bara kunde ta emot en person till, min fot värkte fruktansvärt men jag offrade mig själv för Olivia. Jag gav henne en kram, sa hur modig hon är. Mödosamt haltade jag vidare till målet, nya skott hördes hela tiden. En explosion uppstod, jag tappar balansen och faller bakåt av trycket, när röken sakta försvinner står hela Domkyrkan i lågor...

Wisby lystes upp av facklor och ett skimmer spreds från staden. Man såg det på lång väg, det knastrade under mina skor när jag pulsade igenom snön, lyktan svingade i min hand och jag kände tyngden från det unga men nu döda trädet på min axel. Jag hoppas att jag kommer hinna hem innan kontrollanten kom. Om inte månen hade synts igenom molnen hade jag inte sett en meter framför mig.

Min blick pekade ner i marken när jag hörde ett knaster, jag kollade upp och såg en riddare på häst framför mig. Han undvek mig och passerade fort, förmodligen såg han på mig att jag var smittad. Efter vad som kändes som en evighet senare så möttes jag av den stolta ringmuren. Jag gick igenom portarna och möttes av en kal stad, det var helt tomt på gatorna. Folk var rädda för sjukan, jag fortsatte till det ruckel jag kallar hem och ställde granen utanför dörren. Jag fick bara hoppas på att den inte skulle bli snodd. Jag öppnade dörren och snön vimlade in i huset, jag gick in och stängde så fort jag kunde.

Det var kallt i huset, brasan hade brunnit ut. Jag försökte desperat tända den utan någon lycka. Min mage kurrade och jag förstod då att det skulle komma att bli en kall natt. Men jag behövde vara utvilad, dagen efter hade jag nämligen bestämt mig för att hälsa på min mor i byn någon kilometer bort. Jag försökte bäst jag kunde kura ner mig med endast min jacka som täcke. Jag kände lopporna krypa på mig, råttornas steg knattrade på golvet. Men jag var utmattad, och precis när jag mirakulöst nog trodde att jag skulle somna så knackade det på dörren. Eller ja, snarare bankade.

Jag gick fort upp för att se vem det var som kunde tänka sig att komma så sent. Jag hade inte direkt några vänner i staden förutom Johan. Men jag visste att han då arbetade natt för att tjäna ihop till ved. Jag öppnade dörren för att först bli mött av en storm av snö i ansiktet, när jag torkat snön från ansiktet kollade jag upp. I dörröppningen stod en lång man med svart rock och en huvudbonad med en fågelliknande näbb. Jag visste vem det var. ”Benkt Persson?” Han kollade upp från pergamentrullen med mitt namn skrivet på. ”Ja precis”, sa jag självsäkert, dock tror jag att han förstod hur rädd jag var inombords. ”Bra, följ med mig”. Jag förstod ingenting, jag trodde alla mina besök på sjukhuset var över. Jag slängde i alla fall på mig mina kläder och skor och gav mig tillsammans med pestläkaren ut i snökaoset. Hans klackade skor knackade när han stolt gick på kullerstenen genom Adelsgatan. Jag själv fick huka mig för att inte blåsa i väg. Jag var mager, jag tror inte att jag hade ätit på flera dagar vid tillfället.

Vi kom inom kort fram till sjukhuset, pestläkaren öppnade dörren och gestikulerade med handen att jag skulle gå in. När jag gick in igenom dörröppningen möttes jag av en våg av värme. Det var nog det skönaste jag känt i hela mitt liv. Läkaren gick in efter mig och dörren smällde hårt igen av vinden. Brasan mitt i rummet knastrade hemtrevligt och läkaren slog sig ner vid en bänk i mitten av rummet. ”Slå dig ner”, sa läkaren och pekade med hela handen bestämt men vänligt på en stol mittemot bänken. Jag drog nervöst ut stolen och satte mig ned. ”Så”, började läkaren och pausade för att ta ett andetag. ”Jag förstår att du är fundersam om varför du är här igen, jag vet att jag vid förra tillfället sa att du var botad.”

Jag kände på mig att någonting var fel, jag lyssnade så noga jag kunde. ”Dock så har vi sett på flera andra att efter de har blivit klassade som botade, har flera i deras närhet blivit smittade återigen, och i sin tur dött.” Jag förstod ingenting, jag hade ingen i min närhet. Det var bara jag, de enda jag någonsin bytte ord med var antingen Johan eller andra arbetskarlar. ”Doktorn, jag har inga i min närhet, jag har ingen att smitta,” sa jag. Orden bara kom ut automatiskt. ”Nej Benkt, men bara din närvaro tillsammans med andra människor kan smitta dem. Och det vill vi inte, inte sant?” frågade han. Trots att jag inte såg hans ansikte igenom huvudbonaden så kunde jag se hans menande ansiktsuttryck framför mig. ”Så vad menar doktorn med det här?”

Jag ville inte dra några förhastade slutsatser, men jag anade på något sätt att nyheterna som läkaren skulle komma med ej var glada. ”Det jag menar är att du är en fara till folket i staden, din närvaro på gatorna kan leda till ett tiotal döda eller sjuka.” Mitt hjärta sjönk ner i kroppen, skulle jag behöva flytta ut från Wisby? ”Vi har därför bestämt att du behöver avlägsna dig ur staden, om vi någonsin ser dig här igen så kan du nästan förstå vad som väntar”

Läkaren som nyss verkat så trevlig verkade nu i mina ögon ond. Jag brydde mig inte längre. Jag ställde mig upp och nästan sprang ut i stormen. Mitt liv var redan ett helvete, men jag hade i alla fall tak över huvudet. Jag sprang i medvind till mitt ruckel till hem, och la mig under jackan i bädden. Jag var som ett litet barn som lekte kurragömma. Till min största förvåning kom inte pestläkaren den kvällen, och jag lyckades somna.

Morgonen efter väcktes jag av tre män i riddarutstyrsel i mitt sovrum. ”Benkt Persson, ni kommer med oss”. Jag kände igen riddaren som befallde mig. Jag hade mött honom i skogen kvällen innan, han kollade på mig och när jag låg som förstenad i min säng och så drog han upp mig ur bädden. ”Jag sa kom med mig, och det är nu! Om ni ej är utanför dörren påklädd inom kort, drar vi ut dig med bara sängkläder” Riddarna stegade ur rucklet och smällde igen dörren. Jag drog på mig mina trasor och grabbade min pergamentrulle och penna och befann mig inom några sekunder utanför huset. ”Varför har du pergament med dig? Det är inte direkt så att du kan skriva”, frågade riddaren från skogen mig. ”Jag var författare innan jag fick sjukan”, svarade jag stolt, som att inget inom de närmsta minuterna hade hänt. ”Hm”, svarade riddaren och tog utan förvarning ett fast grepp om min handled. Sedan släpade han ur mig ur staden och kastade mig utanför portarna.

”Du Benkt Persson är hädanefter förbjuden att vistas eller vara innanför portarna runt staden Wisby. Om du syns innanför portarna blir du avrättad, ” sa riddaren från skogen och vände på klacken. ”Men jag kommer ju dö!?” ropade jag efter honom. Han svarade inte.

Medan han sen stolt spatserade in i staden så stod jag moloket kvar med snö upp till knäna och visste inte vad jag skulle ta mig till. Utan annat att göra vandrade jag ut i skogen till den gamla stugan som jag och John lekte i när vi var barn. Den låg en bit ut i skogen, under min vandring kände jag hur den översta stelnade snös rispade mig på knäna. Mina fingrar kändes inte och när jag till slut kom fram till stugan kände jag inte en lem i kroppen.

Dörren flög nästan upp av sig själv av vinden och jag klev in, jag kollade mig runt för att försäkra mig om att ingen hade tagit över boendet sen 20 år tillbaka. Det hade ingen, så jag gjorde upp en eld bäst vad jag kunde och värmde mig till min fulla förmåga. Jag sitter nu och skriver denna memoar så att människor i framtiden ska få höra min berättelse. Mina fingrar värker medan jag skriver dessa sista ord, jag tror jag somnar in nu, adjö.

/Benkt Persson

Ni kommer inte tro på det här, men jag berättar det ändå. När jag var på utflykt med klassen i Visby fick vi gå på en guidad tur som var väldigt kul. Då gick vi först till Drotten och S:t Lars ruin, där guiden med en väldigt stor inlevelse berättade en historia som jag tyckte var ganska intressant. Och den där historien lyder så här: vid 1200-talet så var det två systrar som hette Carla och Iris, som bråkade väldigt mycket med varandra. De bråkade faktiskt om allting. Deras mor gav dem vackra klänningar båda två, men de bråkade fortfarande om vems som de tyckte var vackrast. Och självklart så tyckte de att deras egen klänning var finare än den andras. Men när deras mor dog så ärvde de en summa pengar var, men de bråkade så klart om att de ville ha mer pengar än den andra systern. Sen så utvecklades bråket mer och mer, så att bråket ledde hat. Efter ett tag så bestämde båda systrarna att bygga två olika kyrkor mittemot varandra. De hette då S:t Lars och den andra hette Drotten.

Det sägs att det ska ligga en skatt under en sten i S:t Lars ruin men ingen har någonsin hittat den än. Då tänkte jag att jag skulle kunna fråga min kompis om hon ville vara med mig och vara de första som hittade den. Medan guiden pratade om hur många trånga gångar och trappor som S:t Lars ruin hade, viskade jag till min kompis och frågade henne om hon ville vara med ikväll när vi skulle hitta skatten i S:t Lars ruin. Och rätt som det var hade vi börjat att planerat vad vi skulle göra med alla pengar och allt guld som vi skulle ha från skatten, innan vi ens hade börjat med att leta.

När det började bli mörkt efter vi hade ätit middag, så smög jag och min kompis ut ur våra hus och möttes vid S:t Lars ruin. Sedan gick vi in i ruinen och började att lyfta på stenar. Men efter ett tag blev vi trötta i våra armar och satte oss ner på varsin stor sten. Sen sa jag att vi skulle lyfta på varsin sten en sista gång innan vi kunde gå hem. Min kompis lyfte upp en stor sten men under den så var det minsann ingen skatt, och sen lyfte jag på min sten men där var det ingen skatt heller.
Kanske du hittar skatten i S:t Lars ruin någon gång?

Hej kära dagbok! I går kväll så sa mamma och pappa att vi skulle flytta till Visby. Bara sådär!! Vi var väl lyckliga här i Lissabon. Varför skulle vi flytta? Men inget att göra. Efter att vi hade packat flög vi till Stockholm. I flygplanet så såg jag ner på Lissabon och undrade när jag skulle se vårt hus igen.

När vi kom fram så var det natt och vi bokade ett rum till natten. Nästa morgon så åkte vi båtbussen till Gotlandsbåten. Jag undrade om skolkompisarna skulle vara snälla. Hur skulle jag förstå dom, jag kunde ju inte svenska.

När vi kom fram så åkte vi till vårt hus, det stort grönt med vita fönster. Det var faktiskt ganska fint och när vi gick in såg jag en lång spiraltrappa som var av träd. Jag måste faktiskt erkänna att det var ganska snyggt här och trädgården var så stor att jag nog kunde öva lite pilbåge. När mamma sa att det var kvällsmat och det var bacalhau med lite chips och dip.

Nästa morgon så gick jag till skolan och det kändes spännande men lite läskigt, jag kunde ju knappast svenska (jag lärde mig lite på Duolingo) och när jag kom fram så såg jag genast att den här skolan var mycket mindre än min gamla skola i Lissabon.

Jag gick in i skolan och många elever stirrade på mig när jag gick in i klassrummet men så sa läraren att jag skulle sätta mig bredvid en kille som såg ganska cool ut. Jag hoppades att han skulle tycka om mig. Men det var inte sant för när jag satte mig ner så sa han att jag såg ut som en fisk. Jag hatade honom redan.

Men på nästa lektion så satt jag bredvid en kille som hade röda lockar, många fräknar och som hette Tom och som bodde nära mig. Efter skolan så gick jag hem med Tom och jag berättade om Alvin, killen som mobbade mig. På eftermiddagen så lekte jag med Tom.

Några veckor senare en eftermiddag så lekte jag och Tom arkeologer som grävde efter dinosaurieben. Jag tänkte att livet här på Gotland inte var så dåligt som jag hade tänkt mig och jag hade till och med lärt mig ganska mycket svenska men jag gjorde fortfarande några fel men jag lärde fort. Jag blev sliten ur mina tankar när Tom ropade på mig, jag sprang till honom. Hans spade hade stött i nåt hårt och hålet var ungefär en meter djupt. Hans spade var helt rostig och spetsen var helt sabbad. Det måste vara en skatt, sa Tom men det trodde jag inte. Vi bestämde oss för att komma hit imorgon. Skolan var som alltid inget vidare men under musiklektionen så kom Alvin och gänget för sent och musikläraren gav dom en rejäl utskällning.

Den eftermiddagen så grävde jag och Tom vid samma ställe som han hade hittat den hårda grejen och när vi grävde vidare så hittade vi en gammal träkista. Tom sa att det nog var en silverskatt och när vi öppnade kistan så fick Tom rätt. Det var minst tusen silvermynt. När vi hade lämnat in silvermynten hos museet så ville alla bli vän med mig och Tom.