I Sverige har stentäckta tak förekommit i närheten av skifferförekomster framförallt i Värmland och vid lämpliga stenbrott för stenflis på Öland och Gotland.
Från 1600-talet
Flistakens förekomst finns belagd från början av 1700-talet men sannolikt hade man redan under 1600-talet börjat använda detta byggnadsmaterial. Under första hälften av 1700-talet lades flistak på skiftesverksbyggnader och från mitten av seklet på nybyggda stenhus.
Syns i synesprotokoll
Det var främst på mangårdsbyggnaderna flistak lades, även om det också förekom på brygghus, smedjor och bodar. Från Hemseområdet och söderut var långt mer än hälften av manbyggnaderna täckta med flis. I Vamlingbo visar syneprotokoll att 53 av 55 beskrivna manbyggnader hade flistak, i Rone 58 av 61 och i Havdhem samtliga 32.
Den bästa stenen finns i söder
Förekomsten av flistaken är knutet till lämpliga sandstensförekomster på södra och sydöstra delarna av ön. Sandstensflis var det absolut vanligaste taktäckningsmaterialet men även kalkstensflis förekom. Den bästa stenen ansågs finnas på Grötlingboudd där sandstenen hade hög kalkhalt vilket gav en hård och lättkluven sten.
Materialet blev uppskattat och spreds runt om på södra Gotland också till socknar som själva inte hade sandstensförekomster. Det gäller till exempel Hablingbo där 90 procent av manbyggnaderna använde flis.
Vildtäckning
Där takflisen skulle användas lades kraftiga längsgående takåsar med dimensioner anpassade till stentakets stora tyngd. På dessa lades ett vanligt brädtak som därefter täcktes med flis.
Det har funnits två olika för utförandet. Den så kallade vildtäckningen utfördes med flis som hämtats direkt från brottet utan att bearbetas. De var 1-3 cm tjocka med varierande form och med en storlek upp till cirka en kvadratmeter. Läggningen blev oregelbunden och arrangerades endast så att regnvattnet via någon spets på stenen leddes ner mot nästa sten.
Radtäckning
Vid radtäckning användes större och tjockare flis. Flisen höggs rektangulära och lades i relativt jämnbreda rader från takfoten och uppåt med kanterna överlappande varandra. Skarvarna mellan de stora flisen belades med mindre flis på samma sätt och taket får ett relativt ordnat utseende med ett kvadratiskt mönster.
När teglet tar över
Vid mitten av 1800-talet, då nya och industriellt framställda takläggningsmaterial började tillverkas, upphörde byggandet av flistaksbyggnader som då ersattes av framförallt byggnader med brantare tegeltak.
Idag finns drygt 240 byggnader med flistak, varav nästan hälften på bodar i fiskelägen. Endast 15 manbyggander har kvar sina gamla flistak och bara en av dessa är åretruntbostad. Under senare år har ett växande intresse för praktisk kulturmiljövård bidragit till att några fiskebodar och ett par nyuppförda bostadshus försetts med flistak.