På Gotlands landsbygd finns ett stort antal byggnader från olika tidsperioder bevarade som haft koppling till ”fattigvården”. I många socknar står fattigstugor kvar efter att ha hyst skiftande verksamheter under 1900-talet. Fattigstugorna från Burs, Bäl och Sundre har utnämnts som byggnadsminnen.
Medeltiden
Under medeltiden var omhändertagande av åldringar familjens ansvar, och utan stöd från familj var individen hårt utsatt. Ute i socknarna kunde mark upplåtas på gemensamt ägd mark för att utblottade skulle ha någonstans att bygga sig ett boende.
På Näsudden fanns en sådan plats med en stuga där personer som ingen försörjde fick bo. Där livnärde de sig på fisk och fågelägg efter bästa förmåga. I Visby bedrev kyrkan sjuk- och fattigvård redan på 1200-talet. Genom stiftelsen Visby Hospital fortsatte verksamheten efter reformationen.
"Gå gårdgången"
I en kunglig förordning 1642 beslutades att socknarna skulle inrätta fattigstugor. Inledningsvis ordnade många socknar istället ett inackorderingssystem där de fattiga och gamla cirkulerade bland gårdarna. De gamla ”gick gårdgången” för att få mat eller husrum.
Först mot slutet av 1700-talet uppfördes de första fattigstugorna. I Levide, där behovet blev akut i samband med missväxt 1845 byggdes en fattigstuga, där under en tid så många som 26 personer erhöll mat bestående av strömming, soppa och bröd.
På kyrkans mark
De första fattigstugorna byggdes ofta på kyrkans mark i närheten av kyrkan så att församlingsmedlemmarna kunde ta med gåvor samtidigt som de besökte kyrkan. Senare anlades ofta fattighusen längre bort från kyrkan.
Fattigstugor och fattighus
År 1860 fanns det 87 fattigstugor på landsbygden som hyste 102 äldre. I Visby vistades 39 äldre personer på stadens fattighus. På landsbygden omhändertogs också äldre genom andra åtgärder som till exempel matransoner som hämtades i gårdarna.
Ålderdomshem
Genom fattigvårdsordningen av år 1918 byttes fattigstuga ut av begreppet ålderdomshem. Lokalerna och övriga förutsättningar fortsatte dock ofta att vara av låg standard ännu en tid.
Kommunreformen
Vid tiden för kommunreformen 1952 var åldringsvården den kanske mest akuta frågan för de nybildade storkommunerna. Ofta fanns inga vårdplatser för äldre och de som fanns hade dålig standard. I till exempel Tingstäde hade man inackorderat sina åldringar i privata hem i Othem och Visby, medan Havdhems kommun hade ett fåtal platser vid ålderdomshemmet vid Klinte kyrka.
Hemse ålderdomshem
I Hemse fanns plats för ett tiotal ”fattighjon” på en gård vid Bopparve där åldringarna bedrev eget jordbruk med höns och grisar för sin försörjning fram till att kommunen övertog ansvaret 1952. 10 år senare byggdes ett nytt ålderdomshem med 22 rum i Hemse med hjälp av statliga subventioner.
Inledningsvis fanns ett motstånd från de gamla som helst ville bli kvar hemma. När ryktet om den fina standarden spred sig blev det istället köer och kommunen beslöt då omgående att en utbyggnad med ytterligare 24 rum skulle genomföras.
Pensionärslägenheter
Under 1950 och 1960-talen uppfördes ett tiotal ålderdomshem utspridda över ön vilka kompletterades med pensionärslägenheter i betydligt fler socknar.
