RENT VATTEN – en livsnödvändighet
Ett historiskt perspektiv.
Gerd Hedlund
Redan i Visby stadslag från 1200-talet fanns regler som angav att man inte fick anlägga avträden närmare grannens brunn än 8 fot (ca 2,4 m).[1] Men troligen lyckades man ändå inte alltid hålla dricksvattnet rent för när Digerdöden drabbade Visby 1350, misstänkte man genast förorenade brunnar och började leta efter syndabockar bland befolkningen. Man anklagade några rika handelsmän, judar och ett par präster i staden för att ha förgiftat brunnarna. De erkände efter tortyr och brändes på bål i juli 1350.[2] Men pest har inget med förorenat vatten att göra. Bovarna i dramat var istället de pestsmittade lopporna från den döda svartråttan man hittat i visthusboden eller på torget. De satt och väntade på en måltid bestående av en varm människas blod och spred då sina pestbakterier.
Förorenat vatten var däremot orsak till en hel del andra farsoter som i samband med de stora krigen av och till drabbade Gotland under 1700- och 1800-talet och som fortfarande kan drabba oss. De sjukdomar som sprids via förorenat vatten är framför allt dysenteri (rödsot), olika typer av tyfus och salmonella, samt kolera. Smittan kom hit via hemvändande sjömän, soldater och båtsmän.
Dysenteri eller rödsot orsakas av shigellabakterier och i tredje världen ger shigellainfektioner fortfarande upphov till allvarliga sjukdomsfall och många dödsfall, framför allt hos barn och gamla. Bakterien utsöndras med avföringen och sjukdomen sprids via dåliga hygieniska förhållanden till mat och vatten. Det behövs inte många bakterier för att starta en infektion. Inkubationstiden är 1–7 dygn och sjukdomen börjar vanligen med måttlig feber och diarré. Avföringen blir inte sällan blodblandad, därav den gamla benämningen rödsot.
Som exempel kan nämnas att i september 1789 drabbades Vall av ett allvarligt utbrott av rödsot vid Bomare, Bjers, Kulstäde och Levide gårdar, vilket medförde flera dödsfall. Och värre skulle det bli.
Kongl Collegium Medicum, dåtidens socialstyrelse, skrev i ett protokoll 5/9 1803 att med anledning av att rödsot rapporterats på flera orter i riket ville de påminna unga läkare om att denna epidemi gärna angrep ungt, starkt och blodfullt folk, vilka genast borde åderlåtas. De skulle dessutom få kräkmedel flera gånger de första dagarna och därefter kylande laxativer, helst med varjehanda salter i lenande lavemang. Man borde också dricka ymnigt med ljummen syrlig dryck. Magplågorna och anfallen skulle lindras genom ljumma omslag med kryddor, kokta i sur svagdricka eller ättika, eller genom ljumma vattenbad.
År 1807 drabbades Hörsne och Bara av rödsot och enligt uppgift i dödsboken var det Olof Olsson från Sudergårde i Bara, 24 år gammal, som fört in smittan till bygden. Han liksom 11 andra personer dog under hösten i rödsot.
Våren 1808 dog 3 personer vid Waldarve i Eskelhem i rödsot. Smittan fördes vidare och i början på augusti hade sjukdomen kommit till Sanda och spred sig längs Västerby kviar, via Sandegårda, Wives och Petarve ner till Varbos i Klinte. Totalt 42 personer dog i Sanda den hösten. Samtidigt hade smittan i början av september nått Mästerby där 15 personer dog. En rödsotsepidemi härjade också i augusti 1942 i Visby, varvid 15 personer insjuknade, men de fick bättre vård och alla överlevde.
Den asiatiska koleran är en mycket farlig sjukdom, som också sprids via förorenat vatten. Den anlände till Europa 1831 och den 27 augusti detta år meddelade Dr André att han fått ett brev om att sjukdomen kunde väntas bryta ut på ön och redan hade kommit till Kappelshamn. Främst var det från hamnarna hotet kom och under våren1832 la man ute i kustsocknarna upp riktlinjer för hur man skulle handla. Man bestämde om lokal för provisorisk sjukstuga och valde personal. Några få fall inträffade bland hemkomna sjömän i Visby och Klinte, men i övrigt klarade ön sig på grund av de karantänsbestämmelser som utfärdades. På 1850-talet däremot, i samband med Krimkriget, spred sig sjukdomen från hamnen i Fårösund och många dog på Fårö, i Bunge och i Lärbro socknar. Därom minner de speciella kolerakyrkogårdar, som då anlades.
Den gotländska bondefebern
Provinsialläkare Andreas André skrev 1839 att på Gotland fanns en enda endemisk sjukdom, ett slags nervfeber, som av hans företrädare assessor Fant kallades ”Gotländska bondfebern”. Den uppkom vanligen vår och höst i myrtrakterna, dock sällan i någon större omfattning och försvann av sig själv, sedan den angripit några hushåll i samma trakt och en och annan då avlidit. Troligen var sjukdomen tyfoidfeber, en typ av salmonella. Sjukdomen är fruktad än i dag. Den sprids främst från smittade djur till människa via förorenat vatten, samt via symtomlösa smittbärare till mat och vatten. Det är därför vi rekommenderas att skölja grönsaker noga, äta genomstekt varm mat och inte dricka kranvatten, när vi besöker vissa länder.
Tyfoidfebern (nervfebern) skördade varje år ett antal liv men dessa blev färre, ju fler myrar som dikades ut på 1850-och 60-talet. Men visst fanns problemet kvar. Under sommaren 1868 insjuknade ett stort antal människor i tyfoidfeber och många dog.
I oktober 1876 följdes en torr september av störtregn under ett par veckor, varvid alla stadens brunnar blev mer eller mindre förorenade. Därefter följde en tyfoidfeberepidemi, vars orsak man inte riktigt kunde förklara med annat än att dricksvattnet nåtts av läckage från något infekterat avträde. Stadsläkare G Barling konstaterade att 125 personer angripits och ansåg att med tanke på ”det dåliga skick hvari afträden i staden befinna sig, smittämne mycket väl kunnat med hjelp af stadens sluttande läge och bristfälliga vattensläpp funnit väg till flera brunnar.” Fler barn än äldre hade insjuknat, speciellt bland de fattiga, vilket troligen berodde på att de vuxna efter traktens vana drack svagdricka istället för vatten.[3]
Av provinsialläkarrapporten från 1893 framgick, att renligheten vid avträdena och bostäderna i Burgsvik då var sämre än tidigare år. Brunnarna var illa skyddade. Mejeriet var i gott skick, men vattnet där var dåligt.
Barnkolera eller inhemsk kolera (cholera nostras) var en svårartad inflammation som angrep magsäckens och tarmens slemhinnor, främst hos barn som inte ammades. Sjukdomen förekom främst under den varma årstiden. Som behandling rekommenderades ännu 1904 svält och vatten 24-48 timmar. Om möjligt skulle barn ammas. Vid den här tiden hade en diflaskeapparat med gummislang och glasrör uppfunnits och allmänt kommit i bruk, till dr Hugo Krooks stora förargelse. Han menade att det övervägande antalet dödsfall hos barn med diarréer berodde på att lata och bekväma mödrar, istället för att amma, använde dessa apparater, som var hart när omöjliga att rengöra. Han ansåg det också vara ett oskick att låta barnet ha diflaskenappen i munnen, inte bara om dagen, utan också hela nätterna.
Visby vattenverk anlades 1925 och hade fram till 1935 haft bra vatten. Men i september 1936 konstaterades, att vattenledningsvattnet var kraftigt förorenat av colibakterier från ytvatten, trots att borrhålen låg på 50 meters djup. Man började genast klorera vattnet under sommarmånaderna.
År 1936 hade man undersökt vattnet i 75 brunnar i staden med omnejd och funnit att 36 var olämpliga att använda och 15 brunnar hade stängts av. Dr Krook menade att den sk ”Visbysjukan” eller ”Gotlandssjukan”, som så många turister drabbades av, berodde på det dåliga brunnsvattnet. Han föreslog att de få brunnar som ännu fanns och som sommartid oftast var förorenade, skulle ersättas med vattenledningsvatten. Också lasarettets brunnar hade vid flera tillfällen varit dåliga. Orsaken till brunnsproblemen var, att det på de flesta ställen saknades filtrerande jordlager, varigenom föroreningarna spreds långa vägar genom de stora sprickorna i kalkberget.
Sommaren 1938 hade vattenledningsvattnet från de djupborrade brunnarna plötsligt visat sig vara starkt förorenat. Föroreningarna visade sig ha kommit via ett skyfall i Follingbotrakten, ca 1 mil från Visby. Follingbo hade då fått 16,5 mm regn den 25 juli. medan Visby inte fått någon nederbörd alls vid samma tid. Antalet E-colibakterier fortsatte sedan att öka i vattenledningsvattnet och när man kontrollerade 9 djupborrade brunnar fann man att 4 var svårt förorenade, 3 lindrigt förorenade och i bara 2 brunnar var vattnet rent. Problemet kvarstod till februari 1939. Man fortsatte då med klorering av vattnet året runt, så 1940 var vattnet bra. Slakteriet hade då också övergivit sin dåliga brunn och helt övergått till vattenledningsvatten, till dr Nils Bolins glädje.
Medicinalstyrelsen begärde 1941 att stadsläkarna skulle ägna just vattenfrågan större uppmärksamhet, vilket dr Bolin alltså redan gjort. Han ansåg nu att vattentillgången i Visby var fullt tillfredställande. Vattenförbrukningen var 1941 700 000 kbm / år och vattnet hämtades från 13 st 50 meter djupa borrbrunnar på Peter Munks betning. Dr Bolin påpekade dock, att på grund av sprickorna i berggrunden här på ön, var risken för föroreningar från ytvatten stor. Vad gällde stadens enskilda brunnar, hade man tagit 231 prover och av dessa var 37 % utan anmärkning, 33 % mindre lämpliga och 30 % helt odugliga som dricksvatten. 63 % av proverna visade alltså på mer eller mindre otjänligt dricksvatten och på landsbygden var det ännu värre. Lasarettets dricksvatten togs fortfarande från egen brunn, men borde snarast kopplas in till vattenledningen.
Vattenkvaliteten vid stadens badplatser på 1940-talet:
- Snäckgärdsbaden hade bra vatten men låg så långt ut (4 km) att arbetarna i stan inte hann ta sig dit ut och bussresan kostade 1:05, vilket var för dyrt.
- Kallbadhuset var utsatt för avlopp från 4 kloakledningar som från stranden vid Kruttornet mynnade direkt ut i havet, endast 5 meter ut från stranden och på 0,5 – 0,9 meters djup. Den borde åtminstone dras ut på djupare vatten, ansåg dr Bolin. Man hade dock stängt en bassäng och byggt en brygga en bra bit ut i sjön, men det gjorde inte situationen bättre.
- Vid simsällskapets brygga slängde man ofta i fiskrens, vilket försämrade vattnet ytterligare. Så en ny badplats för simundervisning behövdes.
- Vid Norderstrand var situationen faktiskt värre eftersom kloaken från sjukhuset och epidemisjukhuset, samt hemmet för kroniskt sjuka mynnade strax bredvid badplatsen. Vattnet var där dessutom grunt och botten stenig. Badplatsen vid Fristad var en katastrof. I vattnet vid badbryggan uppmättes 26/7 – 15/8 1939 vid 5 olika provtillfällen mellan 3 miljoner och 50 miljoner colibakterier.
Ett förslag fanns, att förena stadens kloaker i en ledning, som skulle mynna söder om Visby, ca 250 meter söder om Fridhems badplats. Kostnaderna beräknades till 321 000:-
Med tanke på att Visby var målet för så många badsugna turister, borde här finnas en badplats utan kloakvatten. Ett förslag var att anlägga en bassäng i den planerade folkparken i Almedalen. Badsäsongen skulle därmed kunna förlängas, då den bara var (och är) ca 2-3 månader och som Bolin påpekade, vid storm kan temperaturen i sjövattnet gå ner till +10°C. [4]
Hur det blev, vet vi.
[1] Wisby stadslag III.I.13,cap XIII §. Schlyter 1853, s 119.
[2] Yrwing 1986, s 141f.
[3] Visby stadsläkares arkiv C2A:1, år 1876.
[4] Sammanställningen bygger på provinsialläkarnas och stadsläkarens årsrapporter till medicinalstyrelsen angivna år.