Den moderna staden 1920-2007

Bristen på parkeringsplatser gjorde att varuhuset Tempo flyttade till Öster. Rivningen av kvarteret Östertull skapade debatt år 1972. Villkor i statliga stödåtgärder bidrog till hårdhänta renoveringar. Kommunsammanslagningen 1971 ökade behovet av kontorsplatser i innerstaden. Sedan 1970-talet har innerstadens befolkning ökat till knappt 3 000 invånare.

Nya byggnader och stadens karaktär

Frågan om Visby innerstads framtid och hur dess kulturvärden ska bevaras präglade både på debatt och stadsplanering under hela 1900-talet. 1920 gav DBW, Sällskapet De Badande Wännerna, ut skriften ”Huru skall man bygga i Visby” författad av arkitekten Karl Berlin. Enligt denna skulle nya byggnader anpassas till stadens karaktär, även om Berlin kunde tänka sig vissa rivningar, dock inte av de medeltida husen.

Breddade gator och vatten

Den ökande bilismen prioriterades genom olika åtgärder under 1900-talets första hälft. I ett tiotal fall har gator breddats.
Gångarkaderna vid de smalaste gatorna togs upp i samband med ombyggnader. Först 1925 byggdes ett allmänt vattenledningssystem. Fram till dess tvingades de bosatta på Klinten hämta sitt vatten vid pumpen på Stora torget.

Kvarteret Nunnan

En arkitekttävling rörande en stadsteater i kvarteret Nunnan vid Stora torget utmynnade i att en av jurymedlemmarna, Hakon Ahlberg, fick ett uppdrag i kvarteret. Delar av den medeltida bebyggelsen revs och ersattes av bostäder och stadsbibliotek. Kvarteret stod färdigt 1937 och har en så god anpassning i skala och formspråk att det är svårt att utifrån äldre foton se att något hänt.

Förtätning med villor och radhus

Under 1930-talet bebyggdes de trädgårdsmästerier som sedan länge legat i innerstadens norra delar. Här byggdes 1½-plansvillor med fasadputs och taktegel i ordinär villaområdeskaraktär, men med branta takfall. Flera av innerstadens obebyggda gårdar förtätades under 1970-talet med byggnadsmässigt anpassade radhus. Till dessa hör exempelvis kvarteren S:t Klemens, Södertull och Gråbrodern.

Opinion mot rivning

Inför byggandet av föreningshuset Borgen 1958 vållade rivningen av ett helt kvarter ingen nämnvärd debatt – trots att det nya husets arkitektur mer avspeglade 1950-tal än anpassades till stadens karaktär. Idag finns ett värde i denna byggnads gedigna konstnärliga uttryck.

Rivningen av grannkvarteret Östertull år 1972 medförde den första opinionsyttringen mot rivande i Visby innerstad under modern tid. Debatten bidrog till en vändpunkt i synen på bevarandet och stadens kulturvärden.

”Levande innerstad”

1962 bildades Saneringskommitté för innerstaden, som lanserade begreppet ”En levande innerstad”. Fokus vid denna tid låg på höjd bostadsstandard och bristen på samhälleligt stöd till finansieringen.

Såväl kommunfullmäktige, innerstadskommittén, saneringskommittén och de antikvariska myndigheterna bedömde nu hela innerstaden som en kulturhistoriskt värdefull miljö, där särskild hänsyn måste tas. Planfrågan fick dock bero i väntan på en ny plan- och bygglag.

Tempo flyttar till Öster

Under 1960-talet togs ett annat viktigt steg i synen på bevarandet när varuhuset Tempo fick avslag på ansökan att riva för att ge plats för kundparkering. Varuhuset hade legat vid Hästgatan sedan det byggdes 1939. Utan kundparkering i innerstaden valde företaget att bygga nytt och flytta till Österväg där Kooperationens varuhus fanns sedan 1962.

En stad i förändring

Innerstaden bebyggelse har gått igenom stora förändring under 1900-talet. En rad administrationsbyggnader har kommit till. Det gäller senare bland annat tekniska förvaltningens tillbyggnad, före detta televerkshuset, kommunens förvaltningsbyggnad vid den medeltida tvättrännan och före detta landstingshuset. Scholanders läroverksbyggnad (S:t Hansskolan) byggdes på med en våning 1934.

”Av ålder bestående stadsplan”

Sedan 1879 gäller ”av ålder bestående stadsplan” för större delen av innerstaden. Denna anger dock endast fördelning av gatu- och kvartersmark och saknar bestämmelser som tar hänsyn till kulturvärdena. Byggandet i innerstaden har därför reglerats av plan- och bygglagens generella bestämmelser.

Under hela 1900-talet har idén om anpassning till det redan befintliga varit vägledande vad gäller form, detaljer och byggnadsmaterial. Konkret tog sig detta uttryck i de ”Råd och riktlinjer för bevarande av Visby innerstad” som byggnadsnämnden tog fram 1989. Här fick husägare goda råd i avvaktan på en ny bevarandeplan, grundad på den nya plan- och bygglagen från 1987.

Skadande stödsystem

Så småningom infördes ett statligt bidragssystem till ombyggnader. Detta stödsystem tog dock liten hänsyn till kulturvärden. Hårdhänta ändringar av stommar på 1700-talshus gjordes, enbart för att de skulle uppfylla nybyggnadsreglerna. En mängd åtgärder har således medfört att Visby innerstad som helhet är en annan än den man ville värna. I stadsbilden har insnörningar och oregelbundenheter i gatunätet tagits bort och gatorna har blivit mer normala och alldagliga. Plank har försvunnit för att underlätta parkering på tomterna. Fal- och papptak har ersatts med tegel.

Åldriga skorstenar

har tagits bort eller ändrats. Det verkligt ålderdomliga och egenartade har ersatts med prydlig omsorg. Detta gäller såväl träbebyggelsen på Klinten som stenhusen längs huvudgatorna.

Vårdinsatser

Tack vare statliga byggnadsvårdsbidrag blev det möjligt att utföra omfattande restaureringsinsatser under 1990-talet. De medeltida packhusen fick adekvat vård med traditionella material och metoder, som i ett stort antal fall resulterade i byggnadsminnesförklaringar.

Nya tendenser

Under 2000-talet har nya hot dykt upp. Staten ger bidrag till tilläggsisoleringar, solfångare och utbyte till energifönster.
Fönsterförsäljare driver aggressiv marknadsföring. Ökande fastighetsvärden och allt fler bostadsrättlägenheter har skapat
gentrifiering: Boendemiljön innanför murarna lockar en befolkning med jämförelsevis höga inkomster och hög utbildning.

Karaktärsdrag och värden

1900-talets byggnader är oftast omsorgsfullt inpassade i den äldre stadsbebyggelsen. Det gäller byggnadernas stomme, volym, fasadmaterial, färgsättning, takmaterial, fönster samt detaljer som räcken och ytterdörrar.

Husen har fasader med slät- eller spritputs som är avfärgade i ljusa kulörer. Förenklade gesimser förekommer, liksom markerade socklar i grått och handmålade ytterdörrar.

Taken är oftast utförda som sadeltak med branta takfall, täckt av enkupigt taktegel eller falsad plåt. Brutna takfall förekommer under 1920- och 1930-talen. Takkupor är oftast symmetriskt placerade. På uthusen är papptak vanligt. Fönsterpartierna består av kopplade bågar med mittpost med fast monterade spröjs. Dock saknas spröjs på funktionalismens byggnader.

Värdeskapande byggnadsdelar och egenskaper är exempelvis hantverksmässigt utförda detaljer som fönster och dörrar, tak belagda med tegel, falsad plåt eller papp.

Under 1920-talet och framåt minskade antalet boende innanför murarna då Visbys ytterområden bebyggdes i allt snabbare takt. Först kring mitten av 1970-talet kom en vändning då innerstaden som bostadsmiljö kom att omvärderas. Under 2000-talet har invånarantalet pendlat kring 2 950, efter en bottennivå på cirka 2 100.